VR 2010 7:28

Det kommer sent men vill ändå lägga in en kommentar om årets hittills trevligaste cykelrunda. Vilket lyft att få köra runt Vättern under normala tider på dygnet! Efter alla år med en halvtimmes sömn i bilen eller en avbruten nattsömn i något dike i ett blött tält blev uppladdningen inför årets cykelevenemang en ytterst njutbar historia i välkomnande herrgårdsmiljö. Kom i säng i tid på fredagkväll och sov sedan sött till jag vaknade utvilad kl halvåtta på lördagsmorgonen. Frukostbordet med gröt, ägg, mackor och allt kunde önska sig stod färdigdukat av Linn som servat cyklister hela natten. Fick till och med väcka kroppen med en alldeles äkta espresso innan det var dags att plocka fram den nyputsade cykeln ur garaget. Med en lagom vind i stabil sydlig riktning blev årets Vätternrunda en riktigt snabb historia. För dagen prydd i Landsnora CKs ursnygga tröja rullade jag iväg tillsammans med övriga Landsnoralaget kl 09:34. I vår startgrupp fanns förutom oss ett snabbt gäng från Falköping och en grupp från Örebrocyklisterna. Plus lite annat löst folk. Vi körde iväg och Falköpingsgrabbarna bestämde takten från början, utan att vansinnesköra. Den lilla snygga Landsnoragruppen placerade ut sig på olika platser i klungan. Ganska snart kom tåget med Continental Test Team som startat 4 minuter efter oss på jakt efter en tid under 7:30. Flera i vår klunga blandade sig i Contilaget och fortsatte i deras tempo, så även jag. Det var det sista jag såg av andra Landsnoratröjor innan målet i Motala. Färden mot Motala flöt på mycket bra med Contilaget och när de överraskande tidigt tog kisspaus efter Gränna fortsatte jag att rulla. Snart var de ikapp igen och vi blev efter Jönköping färre och färre som gick runt i den belgiska klingan. Mellan Fagerhult och Hjo endast 12-14 stycken. Inför min obligatoriska svacka mellan Hjo och Karlsborg så gick jag också ner och la mig i svansen. Var riktigt skönt att ligga därbak och hämta nya krafter. Så när vi så småningom vände söderut igen så insåg jag att det fanns chans även för mig att klara 7:30. Sista 4 milen in till mål jagade jag på så gott jag kunde i klungan och kände mig urstark. Men många andra var slitna och det var svårare och svårare att få klingan att flyta på. Men Leo Ranta var fantastisk som lagledare och lyckades få med ett stort gäng in i mål. Väl in i Motala insåg Cont att tiden skulle klaras men jag som hade 4 minuter mindre att gå på kände pressen att fortsätta köra. Så i mål kom jag ca en halvminut före resten av Contigänget. Min tid blev 7:28:17. Ett präktigt rekord för min del. Att kvällen sedan fortsatte med grillning, öl och vin hos Linn gjorde till slut årets Vätternrunda till en resa i en helt egen klass.

Ett supergrymt Giro är slut

Årets Giro d'Italia är slut. Vilken sjukt bra cykeltävling det varit. Till och med sista dagen var en njutning. Vanligtvis brukar avslutande etapp vara avslagen men i år var det stor spänning om man är svensk åtminstone. Stort grattis till Gustav Larsson till första svenska etappsegern i Girot sedan 1998. Men mest kommer man att minnas årets Giro för de grymma etappdragningarna. Den djupa snön på "Cima Coppi", Passo di Gavia och lerkörningen på de vita grusvägarna på väg till Montalcino kommer att bli klassiska.

På snabbesök i Varberg

Hade igår lördag äran att få hänga med på snabbcykling från centrala Göteborg till Varberg. Det var Continental Test Team som bjöd på åka i ett snabbdistanspass över 144 km. Continental test team är detsamma som Team 8 (Happy MTB) under förra årets VR. Ifjol körde de VR på 7.38. I år är målet sub 7.30. Målet för gårdagens lördagsträning var att med tajt belgisk klinga hålla den tänkta VR-marschfarten, dvs 40km/h i snitt. Ca 25 killar gav sig iväg inklusive några inbjudna som jag och några från ett annat sub 8 lag. Hela färden till Varberg övervakades av tre kameramän i en öppen Volvo C70 cab. På väg ut ur stan upptäckte jag snart att high chaparall råder även på västkusten. Innan vi ens hunnit fram till Kungsbacka var klungan decimerad till hälften. Klungkörningen försvårades dessutom avsevärt av en styv kuling från väst. Hela västerhavet låg på och skapade en kantvind som gjorde livet surt för hela klungan. Fram till vändningen i Varberg hade vi ändå lyckats hålla en snittfart på 40,2 km/h. Besvikelsen var stor efter vändningen när vi insåg att kantvinden var än mer påfrestande i nordlig färdriktning. Mot slutet var vi en sliten grupp på 7 man som gick runt och stod för farthållningen. Tillbaka i Göteborg klockade vi snittfarten för hela sträckan till 39,8 km/h. Väl hemma framför TVn i den sköna Girosoffan kunde jag konstatera: 1) Att Continental Test Team har en del att jobba på om hela gänget ska klara 7.30 på VR. 2) Att vi bör hålla alla tummar för att 19 juni blir en lugn och fin dag både för prinsessan och Daniel och för oss. 3) Att jag är väldigt nöjd att Landsnora CK inte satsar på sub 7.30.

GF Marco Pantani

Så där, nu är det gjort! Även om en preliminär flygresa är bokad sedan länge så har jag tvekat om att verkligen anmäla mig men nu är det gjort. Det blir en tävling på kontinenten i år också. Lagom till Girots avslutande mördaretapper (Passo Mortirolo i morgon fredag och Passo Gavia på lördag) så kunde jag inte hålla mig längre. Dagen efter midsommardagen ska jag köra Gran Fondo Internazionale Marco Pantani! Start och mål i Aprica och med både Mortirolopasset och Gavia på den 175 km långa banan. 4 500 höjdmeter är snäppet mindre än Marmotte men Mortirolo och Gavia ska vara tuffare stigningar än Galibier och Alpe d'Huez. Blir spännande att se om det stämmer. Ska försöka värma upp med Stelviopasset också dagen innan när jag ändå är på plats. I fjol i juli när vi passerade förbi snöade det. Vi tog oss upp till Stelvio med bilen men fick vända innan toppen på Gavia. Jag hoppas på bättre väder i år. Och gissa om jag kommer sitta klistrad vid tvn i morgon fredag och på lördag. Ska memorera varje serpentin när de passerar de magiska Mortirolo och Gavia.

Tisdagsträning

Träning är kul. Åtminstone på tisdagar. Efter flera veckors frånvaro kunde jag idag åter ansluta till Masters tisdagsträning. Finns det något bättre sätt att avsluta en tisdag på? Det är en svårbeskrivlig njutning att få plåga sin kropp på en cykel tillsammans med cykelvänner. Idag var Masters grupp förstärkt med snabba åkare från Hisingen och CK Mumien. Efter en lång transport ut från stan hamnade vi till slut i Angered där vi körde rundbana med spurter varje varv. Alla ville prova på kamikaseåkning och det var attacker och utbrytningsförsök hela tiden. Jag försökte spara lite krut till spurterna men fick inte till det på riktigt och blev 3-4:e man flera gånger. Men insåg också att jag inte har kraften i benen att vinna en spurt i den hårda konkurrens som kvällen erbjöd. Så halvvägs ut på sista varvet på kvällens sista övning när vi alla hade ben brännande av mjölksyra drog jag igång en attack, inte alltför våldsam utan lagom för att försöka få med mig någon att köra tillsammans med sista biten. Efter några hundra meter vände jag mig om och såg att jag hade Robin vid bakhjulet men ingen annan. Perfekt! Nu kör vi sa jag till Robin men han bara skakade på huvudet men hängde på. Jag körde så hårt jag vågade uppför rundans enda riktiga motlut och när jag kom ut på den långa, långa raksträckan fram till mållinjen var jag rejält trött och började tydligt tappa fart. Men klungan hade inte plockat in så mycket så jag vågade slå av på takten och Robin gick upp och började dra. Det gav mig lite krafter tillbaka att ligga på Robins hjul och 50 m från mål kunde jag gå ut och ganska enkelt spurta om Robin. Min första seger på tisdagsträningarna! Undrar om jag kommer att kunna sova inatt?

Det stora slaget

Så har man avverkat ytterligare ett Götegborgsvarv. Håller inte räkningen längre men jag vet att nästa år blir det 20 år sedan jag deltog i mitt första varv. Nyinflyttad till Göteborg lurade jag 1991 till mig en plats i första startgrupp. Och plats i första startgrupp har jag lyckats behålla sedan dess. Fast numer i startgrupp 1B, men ändå. Och tiderna blir med åren sämre och sämre. Brukar kunna begränsa försämringen till ca 1 minut varje år men i år drog jag till med inte mindre än 5 minuter sämre tid än sist. Men är riktigt nöjd med min insats ändå. Dels för att det var två år sedan jag sprang sist, dels för att jag inte sprungit ett enda löppass på över en månad. Sen var det ett väldigt tufft lopp i år. Har aldrig känt sådan värme på varvet nån gång. Och jag brukar inte klaga när det är varmt. Det var helt sjukt att springa de sista kilometrarna från det att vi vek av från avenyn in på Vasagatan så låg det folk utslagna överallt längs vägen. På slottskogsvallen sprang sjukvårdare med bårar och tog hand om livlösa löpare överallt. Det var som värsta slagfältet. Såg faktiskt ganska komiskt ut. Ändå var det inte mer än 24 grader i luften. Hur som helst var det helt klart det jobbigaste GBG-varv som jag genomfört. Men ändå ganska kul. Är riktigt taggad att börja springa igen. Och förutom en rejäl träningsvärk så känns ben, höfter och rygg helt ok. Det kanske är på asfalt i lagom tävlingsfart man ska springa för att slippa värk och skador.

Fy för cykling

Vilken cykelhelg! Tre tävlingsdagar under fyradagarshelgen. Först Wänerhofs 2 dagars. Linje 113 km i torsdags seniorklassen tillsammans med elitfältet. Det gick undan värre. Låg med lugnt i klungan under första halvan av loppet. Gick sedan upp och sög in dagens enda riktigt farliga utbrytning. Låg sedan kvar och körde hårt i toppen av klungan men på den platta banan blev det ingen splittring av fältet. När sedan spurten drog igång hade jag inte mycket kraft kvar i benen. Men Marcus W som jag drog fram i mitten av loppet tog hem en fin 6:e plats i spurten.

Dagen efter var det dags för tempolopp. Hela 30 km. Motvind ut och medvind hem. Det var otroligt svårt att få upp farten och pulsen på utvägen. Något som jag förstod gällde de flesta av mina medtävlande. Stumma ben efter det tuffa loppet dagen innan. På hemresan flöt det på ganska bra även om jag har svårt att få ut allt ur kroppen när jag kör själv. Tidsmässigt ett ok lopp med min linjecykel. Nu får det nog bli en tempohoj iaf. Det är ju ganska kul att köra fort ensam.

Söndag och dags för tävling igen efter en regnig vilolördag. Tidig uppstigning kl 6 för att först köra H till hans MTB-tävling i Skövde. Han blev 6:a i Billingen och väldigt nöjd med dagen. Sen fortsatte jag själv norrut mot Kinnekulle. Körde först bilen uppför den beryktade stigningen och konstaterade mitt i elittävlingen att det här loppet måste jag bara köra. Gjorde min efteranmälan nere vid starten och fick beskedet att hämta ut nummerlappen vid målet på toppen. Lagom uppvärmning att ta cykeln uppför hela stigningen. Det här måste vara en av de tuffare vägavsnitten man kan cykla i Sverige. Seniorernas tävlingsbana innebar 7 klättringar uppför denna mördarbacke. Inga serpentiner att vila i, bara rakt uppför i varierande lutning. Direkt efter start var det dags för första försöket i backen. Målet var att hålla mig så långt fram i klungan så att jag inte skulle riskera att hamna efter i någon splittring av fältet. Fick kriga från första tramptaget i backen för att överhuvudtaget hålla mig kvar i klungan. Innan toppen av första stigningen var jag så trött och illamående av ansträngningen att jag bara ville kliva av. Pulsmätaren på 174 och en insikt om att min maxpuls nog inte längre ligger på +180 utan snarare 174 eller möjligen 175. Med mina sista krafter höll jag kvar hjulet på killen framför och lyckades stanna kvar i klungan. Läskig känsla att ta ut sig så redan de första 10 minutrarna av en förväntad tvåtimmarsansträngning. Nästkommande stigning gick något bättre och jag intalade mig själv att jag brukar bli starkare och starkare ju längre ansträngningen varar. Men på 3:e och 4:e varvet fick jag släppa en lucka till klungan över krönet. Tillsammans med några andra hade vi dock inga problem att köra i fatt klungan utför. På 5:e varvet insåg jag att jag inte skulle ha någon chans att hävda mig i klungan i längden så jag körde upp till Niklas som såg starkast ut av Masterkillarna och frågade om jag skulle köra för honom. Så jag körde honom upp till toppen av klungan och vid ingången till klättringen tog jag spets och matade på i ett jämnt och högt tempo. Häftigt att ligga först i hela klungan och bara dra ut hela fältet i den grymma stigningen. Drygt halvvägs upp till toppen var min körning över och jag klev åt sidan och tog mig upp i eget tempo. Mitt vanliga gäng samlades efter toppen och återigen börja vår grupp köra på hårt utför för att få kontakt med tätklungan. Men den här gången kom vi inte ikapp. Istället plockade vi upp ytterligare några som släppt kontakten och kom överens om att köra bra tillsammans. Så de två sista varven körde vi ett grymt disciplinerat lagtempo i hög fart ända till den avslutande klättringen. Då var det var man på egen hand fram till målet och jag kom in på 3:e plats i vår lilla grupp och 24:e man totalt av drygt 60 som startade. Sen var det en skön resa hem i bilen genom Västergötland. Har aldrig haft sån intensiv bränna i lårmusklerna som efter den här hemska tävlingen. Nu känner jag mig mätt på cykling för ett tag. Nästa träningspass ska bli med löpskorna på! Passar ju bra med 6 dagar kvar till GBG-varvet.