Ian Curtis RIP

Spenderade kvällen med svt och Jon Savages film om Joy Division. Historien om ikonbandet som satte Manchester på musikkartan berättad med medlemmarnas egna ord. Stilbildare och min egen största inspirationskälla under första halvan av 1980-talet. Gripande och minnesvärt att höra alla låtarna och förstå lite av djupet och meningen med de dystra och mörka texterna och följa sångaren Ian Curtis väg till slutet vid 22 års ålder. Den 18 maj i år är det 30 år sedan han dog och Joy Division blev New Order. Den här musiken är odödlig. På torsdag visar svt dramadokumentären "Control". Den ska jag inte missa.

Köra ovallat i klassisk stil

Med allt snöande den senaste veckan så är det snudd på att man skulle kunna dra sig till att säga att nu räcker det. Men för en skidälskande friluftsnörd så är det att svära i kyrkan. Lite besvärligt har det dock blivit med skidåkningen av veckans påspädning av snö då jag ägnat mig åt härlig, fri och enkel skejtåkning de senaste gångerna jag varit ute. I Göteborg är skidkulturen bland allmänheten fortfarande på neanderthalsnivå. Så snart någon engagerad serviceman från kommunen varit ute och lagt ett nytt maskinspår så ska det trampas ner av promenerande göteborgare. Allt trampande har dock tillsammans med den rika snön gjort motionsspåren till suveräna skejtinggator. Ända till veckans dos av snö. Den verkar ha fått även de allra mest inbitna spårtramparna att hålla sig inomhus. Det bar sig inte bättre än att det var två perfekta dubbelspår på femman i Skatås igår när jag skulle ge mig ut på mina skejtskidor. Med söndagens Marcialonga på TVn i färskt minne och en tråd på nätet om att köra ovallat i det platta Billingens långlopp på söndag så drog jag iväg ut i spåret stakandes på mina skejtskidor. Det gled bra i den sträva nysnön och första motlutet tog jag utan större ansträngning. Men redan i den långa klättringen efter en kilometer var armarna slut och jag fick nästan stanna och hämta andan. Efter ytterligare några kilometer hade jag fått in tekniken. Jobba med magen och staka med ordentligt krökta armar. Men fy så tråkigt det blev i längden. Och benen var så orörliga och oanvända att jag till slut fick krampkänning. Nej, det blir ingen tävling i klassisk stil på ovallade skidor för min del framöver. Möjligen några ytterligare träningspass för att nån gång i sitt liv få fram lite tvättbrädemage. Men efter gårdagens 12,5 km på ovallade skidor blir jag väldigt imponerad av Oskar Svärd och han kompisar som inte stannar och vallar om de sista tre kilometrarna i Italien innan de stakar uppför de sista 200 höjdmetrarna upp till målet i Cavalese. Kolla in klippet. Det är från fjolårets lopp men det var garanterat lika brant uppför i år.
http://www.youtube.com/watch?v=aaxTDE2GFtQ