Även jag nåddes igår av budet att Laurent Fignon under gårdagen den 31 augusti avled i cancer nyss fyllda 50 år. "Professorns" duell med Greg Lemond i 1989 års Tour de France var det som väckte intresset för världens vackraste sport hos mig på allvar. På bilsemester i Frankrike med min första tjänstebil, en röd Peugeot 405 fick jag på plats avnjuta tidernas mest dramatiska TdF. Efter tre veckors ursinnig kamp, på näst sista etappen innan den dramatiska avslutningen i Paris fick jag vid vägkanten i Aix les Bains för första gången se TdF live. Se Fignon i gul ledartröja swischande förbi i klungan. Inget dramatiskt avgörande just i den stunden men tillräckligt häftigt för att för alltid göra mig helsåld på TdF. Har inte missat mer än högst ett tiotal etapper av TdF sedan den dagen för 21 år sen. Och Laurent blev för alltid min cykelidol. På hotellet på kvällen såg jag honom i TV snäsa av en reporter på perrongen strax innan han skulle kliva på det fina TGV tåget till Paris för den avgörande tempoetappen med 53 sekunders ledning före Lemond. Han var märkbart störd och tydligt anade han att han skulle få det tufft sista dagen. Dagen därpå var lika varm och solig som den föregående och jag och min flickvän tillbringade den på stranden vid Lac d'Annecy. På eftermiddagen när vi fått nog av solen klev vi in i den stekheta bilen, slog på radion och fick i direktsändning på France Info lyssna till de avgörande minutrarna då Laurent Fignon cyklade in i Paris och till målet på Champs Elysée och korsade mållinjen 8 sekunder för sent. Sen den dagen har en fransman inte varit i närheten av att vinna TdF. Greg Lemond var vinnaren men Laurent Fignon var för alltid för mig den store hjälten.
