Tack Laurent för att du väckte intresset!

Även jag nåddes igår av budet att Laurent Fignon under gårdagen den 31 augusti avled i cancer nyss fyllda 50 år. "Professorns" duell med Greg Lemond i 1989 års Tour de France var det som väckte intresset för världens vackraste sport hos mig på allvar. På bilsemester i Frankrike med min första tjänstebil, en röd Peugeot 405 fick jag på plats avnjuta tidernas mest dramatiska TdF. Efter tre veckors ursinnig kamp, på näst sista etappen innan den dramatiska avslutningen i Paris fick jag vid vägkanten i Aix les Bains för första gången se TdF live. Se Fignon i gul ledartröja swischande förbi i klungan. Inget dramatiskt avgörande just i den stunden men tillräckligt häftigt för att för alltid göra mig helsåld på TdF. Har inte missat mer än högst ett tiotal etapper av TdF sedan den dagen för 21 år sen. Och Laurent blev för alltid min cykelidol. På hotellet på kvällen såg jag honom i TV snäsa av en reporter på perrongen strax innan han skulle kliva på det fina TGV tåget till Paris för den avgörande tempoetappen med 53 sekunders ledning före Lemond. Han var märkbart störd och tydligt anade han att han skulle få det tufft sista dagen. Dagen därpå var lika varm och solig som den föregående och jag och min flickvän tillbringade den på stranden vid Lac d'Annecy. På eftermiddagen när vi fått nog av solen klev vi in i den stekheta bilen, slog på radion och fick i direktsändning på France Info lyssna till de avgörande minutrarna då Laurent Fignon cyklade in i Paris och till målet på Champs Elysée och korsade mållinjen 8 sekunder för sent. Sen den dagen har en fransman inte varit i närheten av att vinna TdF. Greg Lemond var vinnaren men Laurent Fignon var för alltid för mig den store hjälten.

CykelCity Race Weekend

Cykel City Race Weekend har inletts ikväll fredag med Göteborgs City Criterium. Årets fräckaste cykeltävling i Sverige. Ett snabbt GP-lopp mitt inne i centrala Göteborg genom trånga gränder innanför vallgraven och med klassisk pavé runt halva varvet. Hade på förhand bestämt mig för att avstå kvällens tävling och vila mig i form till lördagens och söndagens kraftprov nere i Fjärås. Och så här i efterhand är jag ganska nöjd med mitt beslut. Lagom till start kom regnet som gjorde kullerstenarna fullkomligt glashala. Inte så kul för de som körde men spännande för de som tittade på. Det blev trots regnet ett fantastiskt arrangemang. Tack Lygnerns vänner och Hisingens CK för att ni vågade satsa på detta! Nu laddar jag för morgondagens ännu tuffare GP-lopp i Fjärås. Med stigningen vid Fjärås bräcka som ska tas inte mindre än 15 gånger...pust....

Västra Silen Runt

Årets första runda runt Västra Silen...Ett måste på semestern på landet är cykelrundan från Harnäs rakt söderut till 172:an. På 172:an norrut igen till Gustavsfors och till Årjäng. Fikapaus på Broms i Årjäng och därefter hemfärd tillbaka till Harnäs. En underbar tur. Fantastiska vägar ända fram till Årjäng. E18 är sedan ett helvete som inte går att undvika. Funderar på att testa grusvägen över Risviken nästa gång bara för att slippa E18. Kaffet på Broms är bland det bättre...pressad Löfbergs Lila...gott till frukost.

Gran Fondo Internazionale Marco Pantani. A Sunday in Hell...

Vägen upp till Passo di Gavia dagen före Gran Fondo Marco Pantani

...var det första som malde fram i mitt huvud när jag lättad rullade över mållinjen i Aprica denna söndagseftermiddag. Denna parafras på dansken Jörgen Leths legendariska dokumentär om Paris-Roubaix 1976 var ganska naturlig att ta till efter mina upplevelser under några timmar i söndags. Med kort varsel bestämde jag mig för att utnyttja min sedan länge inbokade flygbiljett till Milano för att där sätta mig i bil och med min cykel i bagaget bege mig till klassisk Giro d'Italiamark. Nu var det äntligen dags att få pricka av de två passen högst upp på min lista över pass i Italien som jag måste uppleva innan jag dör. Passo Gavia och Passo di Mortirolo. Någon lurig italienare har hittat på att göra ett äkta Gran Fondo som täcker in två av de mest brutala och mest använda stigningarna i Giro d'Italia. Dessutom med start och mål i Aprica. En liten skidort som ofta står värd för etappmål i den italienska Grand Tour tävlingen. Extra kul var det att både Mortirolo och Gavia och Aprica utgjorde avgörande moment i årets Giro d'Italia. För girots cyklister uppdelat på de två kunga etapperna de sista dagarna. För oss som körde Gran Fondo Internazionale Marco Pantani skulle båda passen avverkas på samma dag.

Med min sena anmälan och frånvaro av tidigare meriter i denna tävling blev jag hänvisad till sista startled. Så klockan 7 på morgonen rullade jag på trottoaren förbi hela startfältet på 2900 cyklister som stod uppställda på bygatan och körde lydigt och ställde mig längst bak i kön. En underbar morgon med lagom temperatur och en uppåtstigande sol i ansiktet. Vi rullade långsamt ut ur Aprica på 1176 möh och fortsatte lätt utför de första två milen ner till Edolo (700 möh). Var ganska nöjd med att starta i kön på den gigantiska klungan. Vet sedan tidigare hur det är att stå längst fram i ett italienskt Gran Fondo lopp när starten går. Och med en utförskörning de första 2 milen så kan man jag föreställa mig att det var ganska hysteriskt framme i täten. Väl nere i Edolo började sedan den första klättringen. Fyra mil lång. Först ganska lugn och behaglig upp till Ponte di Legno. Här tog jag hjul på en kille med för mig lagom tempo i stigningen. Nu blev det tydligt att jag var placerad i de bakre leden av denna 2900-mannaklunga. I vänsterspåret passerade vi cyklist efter cyklist utan större ansträngning. Efter Ponte di Legno började den riktiga stigningen upp till Gavia. Snart var vägbanan endast 2.5 meter bred och jag hade oroat mig för möjligheten att köra i sitt eget tempo så långt bak i klungan på så smala vägar men det var inget problem alls. Fortsatte att ta in på mina medtävlare men i en långsammare takt. Höll hela tiden koll på pulsen och lovade mig själv att aldrig på denna första stigning gå över tröskelpuls. Klarade detta väldigt bra och klättringen upp till Gaviapasset blev en behaglig och fin resa i morgonsolen. Uppe vid passet var det depå. Jag klev av cykeln och moffade i mig några torra skinksnittar som fastnade i gommen. Drack ordentligt och var snart iväg utför ner mot Bormio. I utförskörningen tog jag mitt ansvar som tvåbarnspappa och blev frånkörd av nästan lika många som jag passerat på vägen upp. Inledningen på nedfarten var dramatisk. Tjälskador på vägen, stora som kratrar krävde total uppmärksamhet. Men längre ner i skogen blev körningen en njutning. Väl nere i Bormio svängde vi söderut. Fortsatt svag utförskörning men nu med en ganska kraftig sydlig motvind. Frånkörd som jag blev under den branta nedresan var det nu glest med andra cyklister att bilda klunga med. Och klungkörning är inte italienarnas starka sida. Gjorde försök att skapa en ordnad körning i motvinden så snart jag var i närheten av andra cyklister men det var svårt att få någon att haka på. Fick jaga ganska mycket själv i motvinden och konstaterade att jag förbrukade mer krafter nu på slätan än jag gjort i stigningen upp till Gavia. Här nere i dalen blev värmen också ganska påträngande. Till slut formerade jag en liten grupp tillsammans med tre andra. Vi körde kanska hårt och undrade alla när vi skulle börja svänga upp mot Mortirolo. Och plötsligt i en 90-graders kurva inne i en liten by med kullerstensgator förstod vi att vi var framme. Vi såg depån framför oss och väggen till väg som vi skulle börja bestiga. Nu var temperaturen en bit över 30 grader och jag tog en omsorgsfull depåpaus med coca cola och bananer och fyllde mina flaskor.

Växlade sedan ner och började trampa på den smala stigen som sträckte sig rakt upp i skogssluttningen. Äntligen hade jag kommit fram till Mortirolo. Stigningen inleddes med chipmattor och jag blev påmind om att det togs officiell tid på själva stigningen upp till Passo di Mortirolo. Här skulle jag alltså göra en snygg körning och visa att min plats långt bak i tävlingen inte var representativ för min förmåga att klättra i berg. Men efter fyra och en halvtimmes körning och den tuffa plattkörningen på egen hand kände jag direkt att min kropp inte var helt opåverkad längre. Bestämde mig för att liksom i Gaviastigningen lova mig själv att under första halvan av stigningen inte gå över tröskelpuls. Det löftet fick jag bryta redan under första kilometern. Det här var ingen normal stigning. Skyltar uppsatta för oss tävlande talade kilometer för kilometer om vilken medellutning vägen framför oss hade. Försökte desperat hålla nere pulsen under 165 eftersom jag insåg att det inte skulle hålla långt att ligga på en nivå över denna. Lättaste växeln och med en fart som var bara obetydligt över 7 km/h försökte jag hålla kontroll på pulsen men den steg ändå långsamt men säkert mot 170. De brantaste partierna skyltades med 18% lutning och en titt på pulsmätaren blev en skräckupplevelse. Jag var nu uppe i det jag beräknat vara min maxpuls, 177 slag i minuten. Det läskiga var att min andhämtning var konstant. Mycket märklig upplevelse. Jag borde ha hyperventilerat på den här nivån. Fick nästan panik och tvingade mig själv ner i ett ännu lägre tempo. Såg cyklister omkring mig med bra mycket högre kadens än jag och insåg att det hade varit en dröm att ha en ännu lägre utväxling än min extrema bergsutväxling 34/27. Trots mitt kritiska läge kunde jag observera omgivningen omkring mig och konstatera att Mortirolo var vackrare och lummigare än vad man ser på TV. Vägen går genom ett jordbrukslandskap med vackra ängar och lummiga skogsdungar. Det är först den sista fjärdedelen av stigningen som går i den karga, mörka tallskogen som jag förknippar med Mortirolo. Och det jag ska komma ihåg är också att när tallskogen tar vid så är den brantaste delen avklarad. För så småningom fick jag ändå ner pulsen på 165 igen. Men där låg den kvar och när jag på toppen försökte kliva av cykeln vid depån så kunde jag konstatera att jag legat långt över tröskelpuls konstant under 1 1/2 timme. Borde vara omöjligt. Upp på cykeln igen hade jag krampkänning i båda benen. Till skillnad från Giro d'Italia fortsatte vi inte direkt utför utan istället längs med berget så den fortsatta vägen innehöll en del korta motlut och den minsta pulshöjning kändes som en käftsmäll i hela kroppen. Trampandet kändes som en evighet innan vi rullade utför mot Aprica.

Nere i Aprica var det målgång för de som valde att köra Medio Fondo. För oss andra var det att trampa på och få en underbar utförskörning på nyasfalterad serpentinväg ner till Bivio di Sankta Cristina. En utförskörning som upplevdes som en evighet. Mentalt pressande eftersom jag visste att alla de metrarna som kördes utför skulle klättras uppför igen innan slutmålet i Aprica. Så det var nästan med lättnad som vi blev invinkade in i skogen för att påbörja klättringen hem till Aprica igen. Den sista klättringen innebar "bara" 650 höjdmeter och den långa utförskörningen hade återgivit en hel del krafter till kroppen så att börja klättra igen kändes helt ok. Men snart började den totala mattheten komma krypande igen och de sista tre kilometrarna uppför Sankta Cristina stigningen blev de mest plågsamma under hela loppet. Med konstant stigning utan serpentiner att vila i kändes toppen nästa omöjlig att nå. Med mina absolut sista krafter bet jag ihop. På toppen kände jag en oerhörd lättnad och resten av vägen var en härlig transport tillbaka till målet i Aprica. Jag hade varit i helvetet denna söndag och jag var väldigt nöjd med att ha lyckats ta mig därifrån. En fantastiskt häftig upplevelse. Ska aldrig göra om det.

Statistik Gran Fondo Internazionale Marco Pantani:

Placering totalt: 401

Placering H40: 58

Tid: 8:03:32

Medelhastighet: 21,33 km/h

Tid Mortirolostigningen: 1:29:11

VR 2010 7:28

Det kommer sent men vill ändå lägga in en kommentar om årets hittills trevligaste cykelrunda. Vilket lyft att få köra runt Vättern under normala tider på dygnet! Efter alla år med en halvtimmes sömn i bilen eller en avbruten nattsömn i något dike i ett blött tält blev uppladdningen inför årets cykelevenemang en ytterst njutbar historia i välkomnande herrgårdsmiljö. Kom i säng i tid på fredagkväll och sov sedan sött till jag vaknade utvilad kl halvåtta på lördagsmorgonen. Frukostbordet med gröt, ägg, mackor och allt kunde önska sig stod färdigdukat av Linn som servat cyklister hela natten. Fick till och med väcka kroppen med en alldeles äkta espresso innan det var dags att plocka fram den nyputsade cykeln ur garaget. Med en lagom vind i stabil sydlig riktning blev årets Vätternrunda en riktigt snabb historia. För dagen prydd i Landsnora CKs ursnygga tröja rullade jag iväg tillsammans med övriga Landsnoralaget kl 09:34. I vår startgrupp fanns förutom oss ett snabbt gäng från Falköping och en grupp från Örebrocyklisterna. Plus lite annat löst folk. Vi körde iväg och Falköpingsgrabbarna bestämde takten från början, utan att vansinnesköra. Den lilla snygga Landsnoragruppen placerade ut sig på olika platser i klungan. Ganska snart kom tåget med Continental Test Team som startat 4 minuter efter oss på jakt efter en tid under 7:30. Flera i vår klunga blandade sig i Contilaget och fortsatte i deras tempo, så även jag. Det var det sista jag såg av andra Landsnoratröjor innan målet i Motala. Färden mot Motala flöt på mycket bra med Contilaget och när de överraskande tidigt tog kisspaus efter Gränna fortsatte jag att rulla. Snart var de ikapp igen och vi blev efter Jönköping färre och färre som gick runt i den belgiska klingan. Mellan Fagerhult och Hjo endast 12-14 stycken. Inför min obligatoriska svacka mellan Hjo och Karlsborg så gick jag också ner och la mig i svansen. Var riktigt skönt att ligga därbak och hämta nya krafter. Så när vi så småningom vände söderut igen så insåg jag att det fanns chans även för mig att klara 7:30. Sista 4 milen in till mål jagade jag på så gott jag kunde i klungan och kände mig urstark. Men många andra var slitna och det var svårare och svårare att få klingan att flyta på. Men Leo Ranta var fantastisk som lagledare och lyckades få med ett stort gäng in i mål. Väl in i Motala insåg Cont att tiden skulle klaras men jag som hade 4 minuter mindre att gå på kände pressen att fortsätta köra. Så i mål kom jag ca en halvminut före resten av Contigänget. Min tid blev 7:28:17. Ett präktigt rekord för min del. Att kvällen sedan fortsatte med grillning, öl och vin hos Linn gjorde till slut årets Vätternrunda till en resa i en helt egen klass.

Ett supergrymt Giro är slut

Årets Giro d'Italia är slut. Vilken sjukt bra cykeltävling det varit. Till och med sista dagen var en njutning. Vanligtvis brukar avslutande etapp vara avslagen men i år var det stor spänning om man är svensk åtminstone. Stort grattis till Gustav Larsson till första svenska etappsegern i Girot sedan 1998. Men mest kommer man att minnas årets Giro för de grymma etappdragningarna. Den djupa snön på "Cima Coppi", Passo di Gavia och lerkörningen på de vita grusvägarna på väg till Montalcino kommer att bli klassiska.

På snabbesök i Varberg

Hade igår lördag äran att få hänga med på snabbcykling från centrala Göteborg till Varberg. Det var Continental Test Team som bjöd på åka i ett snabbdistanspass över 144 km. Continental test team är detsamma som Team 8 (Happy MTB) under förra årets VR. Ifjol körde de VR på 7.38. I år är målet sub 7.30. Målet för gårdagens lördagsträning var att med tajt belgisk klinga hålla den tänkta VR-marschfarten, dvs 40km/h i snitt. Ca 25 killar gav sig iväg inklusive några inbjudna som jag och några från ett annat sub 8 lag. Hela färden till Varberg övervakades av tre kameramän i en öppen Volvo C70 cab. På väg ut ur stan upptäckte jag snart att high chaparall råder även på västkusten. Innan vi ens hunnit fram till Kungsbacka var klungan decimerad till hälften. Klungkörningen försvårades dessutom avsevärt av en styv kuling från väst. Hela västerhavet låg på och skapade en kantvind som gjorde livet surt för hela klungan. Fram till vändningen i Varberg hade vi ändå lyckats hålla en snittfart på 40,2 km/h. Besvikelsen var stor efter vändningen när vi insåg att kantvinden var än mer påfrestande i nordlig färdriktning. Mot slutet var vi en sliten grupp på 7 man som gick runt och stod för farthållningen. Tillbaka i Göteborg klockade vi snittfarten för hela sträckan till 39,8 km/h. Väl hemma framför TVn i den sköna Girosoffan kunde jag konstatera: 1) Att Continental Test Team har en del att jobba på om hela gänget ska klara 7.30 på VR. 2) Att vi bör hålla alla tummar för att 19 juni blir en lugn och fin dag både för prinsessan och Daniel och för oss. 3) Att jag är väldigt nöjd att Landsnora CK inte satsar på sub 7.30.

GF Marco Pantani

Så där, nu är det gjort! Även om en preliminär flygresa är bokad sedan länge så har jag tvekat om att verkligen anmäla mig men nu är det gjort. Det blir en tävling på kontinenten i år också. Lagom till Girots avslutande mördaretapper (Passo Mortirolo i morgon fredag och Passo Gavia på lördag) så kunde jag inte hålla mig längre. Dagen efter midsommardagen ska jag köra Gran Fondo Internazionale Marco Pantani! Start och mål i Aprica och med både Mortirolopasset och Gavia på den 175 km långa banan. 4 500 höjdmeter är snäppet mindre än Marmotte men Mortirolo och Gavia ska vara tuffare stigningar än Galibier och Alpe d'Huez. Blir spännande att se om det stämmer. Ska försöka värma upp med Stelviopasset också dagen innan när jag ändå är på plats. I fjol i juli när vi passerade förbi snöade det. Vi tog oss upp till Stelvio med bilen men fick vända innan toppen på Gavia. Jag hoppas på bättre väder i år. Och gissa om jag kommer sitta klistrad vid tvn i morgon fredag och på lördag. Ska memorera varje serpentin när de passerar de magiska Mortirolo och Gavia.

Tisdagsträning

Träning är kul. Åtminstone på tisdagar. Efter flera veckors frånvaro kunde jag idag åter ansluta till Masters tisdagsträning. Finns det något bättre sätt att avsluta en tisdag på? Det är en svårbeskrivlig njutning att få plåga sin kropp på en cykel tillsammans med cykelvänner. Idag var Masters grupp förstärkt med snabba åkare från Hisingen och CK Mumien. Efter en lång transport ut från stan hamnade vi till slut i Angered där vi körde rundbana med spurter varje varv. Alla ville prova på kamikaseåkning och det var attacker och utbrytningsförsök hela tiden. Jag försökte spara lite krut till spurterna men fick inte till det på riktigt och blev 3-4:e man flera gånger. Men insåg också att jag inte har kraften i benen att vinna en spurt i den hårda konkurrens som kvällen erbjöd. Så halvvägs ut på sista varvet på kvällens sista övning när vi alla hade ben brännande av mjölksyra drog jag igång en attack, inte alltför våldsam utan lagom för att försöka få med mig någon att köra tillsammans med sista biten. Efter några hundra meter vände jag mig om och såg att jag hade Robin vid bakhjulet men ingen annan. Perfekt! Nu kör vi sa jag till Robin men han bara skakade på huvudet men hängde på. Jag körde så hårt jag vågade uppför rundans enda riktiga motlut och när jag kom ut på den långa, långa raksträckan fram till mållinjen var jag rejält trött och började tydligt tappa fart. Men klungan hade inte plockat in så mycket så jag vågade slå av på takten och Robin gick upp och började dra. Det gav mig lite krafter tillbaka att ligga på Robins hjul och 50 m från mål kunde jag gå ut och ganska enkelt spurta om Robin. Min första seger på tisdagsträningarna! Undrar om jag kommer att kunna sova inatt?

Det stora slaget

Så har man avverkat ytterligare ett Götegborgsvarv. Håller inte räkningen längre men jag vet att nästa år blir det 20 år sedan jag deltog i mitt första varv. Nyinflyttad till Göteborg lurade jag 1991 till mig en plats i första startgrupp. Och plats i första startgrupp har jag lyckats behålla sedan dess. Fast numer i startgrupp 1B, men ändå. Och tiderna blir med åren sämre och sämre. Brukar kunna begränsa försämringen till ca 1 minut varje år men i år drog jag till med inte mindre än 5 minuter sämre tid än sist. Men är riktigt nöjd med min insats ändå. Dels för att det var två år sedan jag sprang sist, dels för att jag inte sprungit ett enda löppass på över en månad. Sen var det ett väldigt tufft lopp i år. Har aldrig känt sådan värme på varvet nån gång. Och jag brukar inte klaga när det är varmt. Det var helt sjukt att springa de sista kilometrarna från det att vi vek av från avenyn in på Vasagatan så låg det folk utslagna överallt längs vägen. På slottskogsvallen sprang sjukvårdare med bårar och tog hand om livlösa löpare överallt. Det var som värsta slagfältet. Såg faktiskt ganska komiskt ut. Ändå var det inte mer än 24 grader i luften. Hur som helst var det helt klart det jobbigaste GBG-varv som jag genomfört. Men ändå ganska kul. Är riktigt taggad att börja springa igen. Och förutom en rejäl träningsvärk så känns ben, höfter och rygg helt ok. Det kanske är på asfalt i lagom tävlingsfart man ska springa för att slippa värk och skador.

Fy för cykling

Vilken cykelhelg! Tre tävlingsdagar under fyradagarshelgen. Först Wänerhofs 2 dagars. Linje 113 km i torsdags seniorklassen tillsammans med elitfältet. Det gick undan värre. Låg med lugnt i klungan under första halvan av loppet. Gick sedan upp och sög in dagens enda riktigt farliga utbrytning. Låg sedan kvar och körde hårt i toppen av klungan men på den platta banan blev det ingen splittring av fältet. När sedan spurten drog igång hade jag inte mycket kraft kvar i benen. Men Marcus W som jag drog fram i mitten av loppet tog hem en fin 6:e plats i spurten.

Dagen efter var det dags för tempolopp. Hela 30 km. Motvind ut och medvind hem. Det var otroligt svårt att få upp farten och pulsen på utvägen. Något som jag förstod gällde de flesta av mina medtävlande. Stumma ben efter det tuffa loppet dagen innan. På hemresan flöt det på ganska bra även om jag har svårt att få ut allt ur kroppen när jag kör själv. Tidsmässigt ett ok lopp med min linjecykel. Nu får det nog bli en tempohoj iaf. Det är ju ganska kul att köra fort ensam.

Söndag och dags för tävling igen efter en regnig vilolördag. Tidig uppstigning kl 6 för att först köra H till hans MTB-tävling i Skövde. Han blev 6:a i Billingen och väldigt nöjd med dagen. Sen fortsatte jag själv norrut mot Kinnekulle. Körde först bilen uppför den beryktade stigningen och konstaterade mitt i elittävlingen att det här loppet måste jag bara köra. Gjorde min efteranmälan nere vid starten och fick beskedet att hämta ut nummerlappen vid målet på toppen. Lagom uppvärmning att ta cykeln uppför hela stigningen. Det här måste vara en av de tuffare vägavsnitten man kan cykla i Sverige. Seniorernas tävlingsbana innebar 7 klättringar uppför denna mördarbacke. Inga serpentiner att vila i, bara rakt uppför i varierande lutning. Direkt efter start var det dags för första försöket i backen. Målet var att hålla mig så långt fram i klungan så att jag inte skulle riskera att hamna efter i någon splittring av fältet. Fick kriga från första tramptaget i backen för att överhuvudtaget hålla mig kvar i klungan. Innan toppen av första stigningen var jag så trött och illamående av ansträngningen att jag bara ville kliva av. Pulsmätaren på 174 och en insikt om att min maxpuls nog inte längre ligger på +180 utan snarare 174 eller möjligen 175. Med mina sista krafter höll jag kvar hjulet på killen framför och lyckades stanna kvar i klungan. Läskig känsla att ta ut sig så redan de första 10 minutrarna av en förväntad tvåtimmarsansträngning. Nästkommande stigning gick något bättre och jag intalade mig själv att jag brukar bli starkare och starkare ju längre ansträngningen varar. Men på 3:e och 4:e varvet fick jag släppa en lucka till klungan över krönet. Tillsammans med några andra hade vi dock inga problem att köra i fatt klungan utför. På 5:e varvet insåg jag att jag inte skulle ha någon chans att hävda mig i klungan i längden så jag körde upp till Niklas som såg starkast ut av Masterkillarna och frågade om jag skulle köra för honom. Så jag körde honom upp till toppen av klungan och vid ingången till klättringen tog jag spets och matade på i ett jämnt och högt tempo. Häftigt att ligga först i hela klungan och bara dra ut hela fältet i den grymma stigningen. Drygt halvvägs upp till toppen var min körning över och jag klev åt sidan och tog mig upp i eget tempo. Mitt vanliga gäng samlades efter toppen och återigen börja vår grupp köra på hårt utför för att få kontakt med tätklungan. Men den här gången kom vi inte ikapp. Istället plockade vi upp ytterligare några som släppt kontakten och kom överens om att köra bra tillsammans. Så de två sista varven körde vi ett grymt disciplinerat lagtempo i hög fart ända till den avslutande klättringen. Då var det var man på egen hand fram till målet och jag kom in på 3:e plats i vår lilla grupp och 24:e man totalt av drygt 60 som startade. Sen var det en skön resa hem i bilen genom Västergötland. Har aldrig haft sån intensiv bränna i lårmusklerna som efter den här hemska tävlingen. Nu känner jag mig mätt på cykling för ett tag. Nästa träningspass ska bli med löpskorna på! Passar ju bra med 6 dagar kvar till GBG-varvet.

Vinter 2010 punkt slut!

Sådärja, nu blir det inget mer. Idag körde jag mitt sista träningspass på snö för den här historiska vintern. Traditionell skidavslutning i Norrströms genommysiga stuga i Trysil var målet för den här helgen. Och det var nära att det inte blev någon skidavslutning alls för min del. Hade planerat in så bra att resa från mitt tjänsteärende i Stockholm direkt till Oslo i torsdags eftermiddag och bli upplockad av mina kompisar på Gardemoen. Hade sett fram emot en lugn eftermiddag och kväll med gott om tid att avsluta veckans arbetsuppgifter på Gardemoen i väntan på vännerna från Göteborg. Men torsdagens förmiddag ägnades uteslutande åt telefonsamtal och surfande för att få klara besked om mitt plan till Oslo skulle gå överhuvudtaget. Gardemoen var en av de första stora flygplatserna som stängde sin verksamhet i torsdags som följd av askmolnen från Island. Snabbt fick jag tänka ut en ny strategi att ta mig till Trysil. Tåg till Karlstad eller tidigare flyg tillbaka till Göteborg. Fick i sista sekund en plats på det senare alternativet. Väl ute på Bromma fick jag beskedet att det plan jag hoppade på var det sista till Göteborg. Klockan 14 skulle även Landvetter stänga. Så jag var ganska nöjd när jag landade i god tid innan avresan till Trysil.

Nåväl, grabbhelgen i Trysil blev som vanligt några trevliga otvungna dagar tillsammans med goda vänner. Utförsåkning i fortfarande härlig snö och en hel del skejtskidåkning på fjället. Värmande sol i fredags, lite varierat väder lördag och söndag. Totalt blev det 79 km längdskidor på tre dagar. Känner mig härligt sliten nu när det är söndagkväll trots att jag inte kört en meter cykel på hela veckan. Veckan som kommer ska det bli ändring på det. Längtar till CK Masters tisdagsträning. I morgon kommer H&M och då ska vi skruva ihop Hannes nya fina Canyoncykel. Det ska bli kul att se hur han kör på den. Och så ska vi skruva på Hannes gamla cykel så att den blir en kanoncykel för Måns att träna på.

Vår...

Det är svårt att känna det på riktigt om man sticker ut näsan. Visst börjar det ljusna men snön ligger där fortfarande och mer ska komma framåt helgen har jag hört. Men ett säkert vårtecken är ändå att cyklingen har startat i Europa. Sedan i söndags cyklas det från Paris till solen i Nice och idag startade Tirreno-Adriatico och båda loppen bevakas av Vacchi och Adamsson på Eurosport. Härligt! Idag har jag införskaffat Eurosport player för att inte missa något cykelgodis under våren...

Nytt namn på bloggen

Som den uppmärksamme kanske har märkt så har jag bytt namn på bloggen. För att styra in inriktningen på min blogg lite tydligare. Det är ju i täten av klungan jag tänker försöka befinna mig när det drar ihop sig till att praktisera det intresse som jag försöker odla på den här sidan. Lite anspråksfullt kanske men det gäller ju att sticka ut om man ska synas.

Nu har jag gjort mina 10...

Med mina 46 fridfulla träningsmil på renaste natursnö kunde jag till slut inte hålla mig ifrån Dalarna den här första söndagen i mars. Fast jag på ett tidigt stadium bestämde mig för att det inte skulle bli något Vasalopp trots goda träningsförutsättningar så slutade det ändå med att jag jagade en startplats när helgen började närma sig. Prognosen var fantastisk. Sol, ingen nysnö och några minusgrader och till och med en västlig vind. Så med en gratis hyrbil ordnad, bekvämt boende i Sälen och en hemfärd till GBG i liggvagnskupé blev det hela alltför lockande. Till slut stod jag där igen i Berga by och bara väntade på att få staka iväg. Ganska snart skulle jag dock inse att förhållandena inte var helt perfekta. Den fina snön var alltför torr och sträv och det krävdes mer kraft än jag förväntat att få skidorna att glida framåt. Loppet blev till slut den mentala kamp det alltid blir när man ska klara av en sträcka som är alltför lång och slitsam för att det ska kännas nyttigt och skönt. Rätt så tidigt bestämde jag mig att detta tionde Vasalopp ska bli mitt sista. Trots att det hela förlöpte utan större dramatik och smärta. Det är helt enkelt inte kul att slita sig igenom en så lång sträcka på skidor och försöka göra slut på det så snart som möjligt. Träning på skidor är ofta en njutning men nu har jag slutgiltigt konstaterat att Vasaloppet kan man bara njuta av före och efter, aldrig under. Mitt sug efter skidåkning är större än nånsin. När telefonerna slutat ringa hos Pölder i Nässjö för denna säsong ska jag slå honom en signal och låta honom välja ut minst ett par och kanske två par nya skidor. Men jag ska inte sikta på Vasaloppet i fortsättningen utan enbart njuta för stunden av att träna på snö under vackra och härliga vinterförhållanden. En skejttur på skaren på Delsjön på lördag skulle inte sitta fel...

Världens snabbaste sadel

Ian Curtis RIP

Spenderade kvällen med svt och Jon Savages film om Joy Division. Historien om ikonbandet som satte Manchester på musikkartan berättad med medlemmarnas egna ord. Stilbildare och min egen största inspirationskälla under första halvan av 1980-talet. Gripande och minnesvärt att höra alla låtarna och förstå lite av djupet och meningen med de dystra och mörka texterna och följa sångaren Ian Curtis väg till slutet vid 22 års ålder. Den 18 maj i år är det 30 år sedan han dog och Joy Division blev New Order. Den här musiken är odödlig. På torsdag visar svt dramadokumentären "Control". Den ska jag inte missa.

Köra ovallat i klassisk stil

Med allt snöande den senaste veckan så är det snudd på att man skulle kunna dra sig till att säga att nu räcker det. Men för en skidälskande friluftsnörd så är det att svära i kyrkan. Lite besvärligt har det dock blivit med skidåkningen av veckans påspädning av snö då jag ägnat mig åt härlig, fri och enkel skejtåkning de senaste gångerna jag varit ute. I Göteborg är skidkulturen bland allmänheten fortfarande på neanderthalsnivå. Så snart någon engagerad serviceman från kommunen varit ute och lagt ett nytt maskinspår så ska det trampas ner av promenerande göteborgare. Allt trampande har dock tillsammans med den rika snön gjort motionsspåren till suveräna skejtinggator. Ända till veckans dos av snö. Den verkar ha fått även de allra mest inbitna spårtramparna att hålla sig inomhus. Det bar sig inte bättre än att det var två perfekta dubbelspår på femman i Skatås igår när jag skulle ge mig ut på mina skejtskidor. Med söndagens Marcialonga på TVn i färskt minne och en tråd på nätet om att köra ovallat i det platta Billingens långlopp på söndag så drog jag iväg ut i spåret stakandes på mina skejtskidor. Det gled bra i den sträva nysnön och första motlutet tog jag utan större ansträngning. Men redan i den långa klättringen efter en kilometer var armarna slut och jag fick nästan stanna och hämta andan. Efter ytterligare några kilometer hade jag fått in tekniken. Jobba med magen och staka med ordentligt krökta armar. Men fy så tråkigt det blev i längden. Och benen var så orörliga och oanvända att jag till slut fick krampkänning. Nej, det blir ingen tävling i klassisk stil på ovallade skidor för min del framöver. Möjligen några ytterligare träningspass för att nån gång i sitt liv få fram lite tvättbrädemage. Men efter gårdagens 12,5 km på ovallade skidor blir jag väldigt imponerad av Oskar Svärd och han kompisar som inte stannar och vallar om de sista tre kilometrarna i Italien innan de stakar uppför de sista 200 höjdmetrarna upp till målet i Cavalese. Kolla in klippet. Det är från fjolårets lopp men det var garanterat lika brant uppför i år.
http://www.youtube.com/watch?v=aaxTDE2GFtQ

Fortsatt vinter

Ännu en fantastisk vinterhelg. Distansmässigt ligger jag bra till för ett Vasalopp. 28 mil på snö och vi är inte ens inne i Februari. Det är tangering av mina bästa Vasaloppsuppladdningar från förr. Och dessutom har jag aldrig så här tidigt på säsongen genomfört ett seedningslopp. I söndags körde Anneli och jag Landvetters långlopp. Ett riktigt skitgöra. 9 varv runt en 4,7 km slinga. Varierande före med både konstsnö och natursnö och temperatur runt nollan. Efter tips från en vad det syntes snabb kille vid vallningsstället var det klister som gällde. Utan tvekan drog jag på lite universalklister. Inte helt lyckat. Kan inte komma ihåg när jag hade det så trögt i spåret senast. Det var mentalt fostrande att se hur jag blev ifrångliden så snart det var slätt eller utför. Kunde dock inte klaga på fästet och med tanke på hur kuperad banan var så hade jag nog viss nytta av det. Det var som sagt ett tufft lopp och på en så beskedlig tid som 3.06 h seedade jag upp mig till 6:e startled i Vasaloppet.

Det viktigaste för mig med denna tävling var nog ändå att bli påmind om hur det är att åka skidor när man är trött och förhållandena inte är perfekta. Mitt sug efter ett nytt Vasalopp minskade för varje varv jag släpade mig runt uppe i Landvetter. Man inser långsamt men säkert att skidåkning kan vara ljuvligt men också en ren och skär pina. Och det värsta är att man själv inte alltid kan avgöra vilket som skall gälla. Skidåkningens njutning beror till alldeles för hög grad på yttre omständigheter som väder och vind. Bestämde mig helt enkelt att Vasaloppet kan jag leva utan även i år trots hyfsat bra träning. Jag är fortfarande sugen på att åka skidor och det suget tror jag att jag kan behålla längre under säsongen om jag slipper känna pressen av att samla mil inför Vasaloppet.

Sen igår, mindre än en vecka efter den hemska tävlingen på felvallade skidor var skidåkningen underbar igen. Jag gav mig ut på mina skejtskidor från Härlanda tjärn och inledde med en härlig repa på isen rakt emot den låga vintersolen. Sen tog jag mig upp på milspåret och fortsatte på detta ända ner till lilla Delsjön. Där gav jag mig vidare ut på sjön och bort till Bertilssons stuga, sedan vidare runt hela sjön. Sedan vidare in i Stora Delsjön. Vid Delsjöbadet fortsatte jag upp till fiket och beställde våffla med grädde och varm choklad. Innan jag började min hemfärd gled jag ner till Delsjöns golfbana och körde runt där en stund. Hemvägen tog jag sedan via Skatås och fick känna på både 5 km spåret och konstsnöbanan. På hela rundan tog jag bara av mig skidorna en enda gång och det var för att ta mig mellan lilla och stora Delsjön. Helt otroligt att man kan göra så i Göteborg. Det blev till slut en runda på 26,5 km enligt min nya leksak Runkeeper. Kolla in rundan på länken. Ytterligare en sjukt bra grej man kan göra med sin iphone.

RunKeeper Shared Fitness Cross-Country Skiing Activity

Nytt År!

Och vilket Gott Nytt År det varit hittills! Årtusendet bästa vinter alla kategorier. I över tre veckor har man kunnat kunna åka skidor nästan var som helst i Göteborg, det ständiga vinterregnets högborg. Det har till och med varit så kallt att den jädrans saltbilen inte kunnat vräka ut salt på den slingriga, backiga gatan hemma. Det är vykortsvacker vinter till och med på vägarna. Det har inte hänt i Göteborg sedan 17 november 1995. Hade jag haft mormors gamla spark så hade det gått undan på vägen ner till byn.

Det kalla och vita och alla lediga dagar har dessutom drivit mig till träningsmängder kroppen inte utsatts för vid den här tiden på året på över 2 decennier. Säsongens första skidträningspass genomfördes på julafton och sedan dess har jag fått ihop närmare 20 mil på mina snabba gamla Fischer från 1990-talet. Åkbart på västkusten i all ära. Den största kicken hittills på skidorna den här säsongen var ändå hemma hos mamma i Karlstad. Grava skidklubb satsar stort och erbjöd kring nyår fantastiska dubbelspår kors och tvärs genom hela I2-skogen. Ända från Bryngfjordens skidbacke och Tuggelite till Våxnäs och Henstad i andra ändan av den gamla regementsterrängen. Jag passerade träd som inte sett mig sedan jag gjorde lumpen 1985. Körde runt i skogen och på ängarna i flera dagar utan att slita på samma spår två gånger. Helt fantastiskt. Till och med mina söner tyckte det var trevligt med skidutflykt. Vem behöver resa till fjällen när snön ligger djup i Karlstad. Leve 10-talet! Det har varit en bra start på det nya decenniet.