Ian Curtis RIP

Spenderade kvällen med svt och Jon Savages film om Joy Division. Historien om ikonbandet som satte Manchester på musikkartan berättad med medlemmarnas egna ord. Stilbildare och min egen största inspirationskälla under första halvan av 1980-talet. Gripande och minnesvärt att höra alla låtarna och förstå lite av djupet och meningen med de dystra och mörka texterna och följa sångaren Ian Curtis väg till slutet vid 22 års ålder. Den 18 maj i år är det 30 år sedan han dog och Joy Division blev New Order. Den här musiken är odödlig. På torsdag visar svt dramadokumentären "Control". Den ska jag inte missa.

Köra ovallat i klassisk stil

Med allt snöande den senaste veckan så är det snudd på att man skulle kunna dra sig till att säga att nu räcker det. Men för en skidälskande friluftsnörd så är det att svära i kyrkan. Lite besvärligt har det dock blivit med skidåkningen av veckans påspädning av snö då jag ägnat mig åt härlig, fri och enkel skejtåkning de senaste gångerna jag varit ute. I Göteborg är skidkulturen bland allmänheten fortfarande på neanderthalsnivå. Så snart någon engagerad serviceman från kommunen varit ute och lagt ett nytt maskinspår så ska det trampas ner av promenerande göteborgare. Allt trampande har dock tillsammans med den rika snön gjort motionsspåren till suveräna skejtinggator. Ända till veckans dos av snö. Den verkar ha fått även de allra mest inbitna spårtramparna att hålla sig inomhus. Det bar sig inte bättre än att det var två perfekta dubbelspår på femman i Skatås igår när jag skulle ge mig ut på mina skejtskidor. Med söndagens Marcialonga på TVn i färskt minne och en tråd på nätet om att köra ovallat i det platta Billingens långlopp på söndag så drog jag iväg ut i spåret stakandes på mina skejtskidor. Det gled bra i den sträva nysnön och första motlutet tog jag utan större ansträngning. Men redan i den långa klättringen efter en kilometer var armarna slut och jag fick nästan stanna och hämta andan. Efter ytterligare några kilometer hade jag fått in tekniken. Jobba med magen och staka med ordentligt krökta armar. Men fy så tråkigt det blev i längden. Och benen var så orörliga och oanvända att jag till slut fick krampkänning. Nej, det blir ingen tävling i klassisk stil på ovallade skidor för min del framöver. Möjligen några ytterligare träningspass för att nån gång i sitt liv få fram lite tvättbrädemage. Men efter gårdagens 12,5 km på ovallade skidor blir jag väldigt imponerad av Oskar Svärd och han kompisar som inte stannar och vallar om de sista tre kilometrarna i Italien innan de stakar uppför de sista 200 höjdmetrarna upp till målet i Cavalese. Kolla in klippet. Det är från fjolårets lopp men det var garanterat lika brant uppför i år.
http://www.youtube.com/watch?v=aaxTDE2GFtQ

Fortsatt vinter

Ännu en fantastisk vinterhelg. Distansmässigt ligger jag bra till för ett Vasalopp. 28 mil på snö och vi är inte ens inne i Februari. Det är tangering av mina bästa Vasaloppsuppladdningar från förr. Och dessutom har jag aldrig så här tidigt på säsongen genomfört ett seedningslopp. I söndags körde Anneli och jag Landvetters långlopp. Ett riktigt skitgöra. 9 varv runt en 4,7 km slinga. Varierande före med både konstsnö och natursnö och temperatur runt nollan. Efter tips från en vad det syntes snabb kille vid vallningsstället var det klister som gällde. Utan tvekan drog jag på lite universalklister. Inte helt lyckat. Kan inte komma ihåg när jag hade det så trögt i spåret senast. Det var mentalt fostrande att se hur jag blev ifrångliden så snart det var slätt eller utför. Kunde dock inte klaga på fästet och med tanke på hur kuperad banan var så hade jag nog viss nytta av det. Det var som sagt ett tufft lopp och på en så beskedlig tid som 3.06 h seedade jag upp mig till 6:e startled i Vasaloppet.

Det viktigaste för mig med denna tävling var nog ändå att bli påmind om hur det är att åka skidor när man är trött och förhållandena inte är perfekta. Mitt sug efter ett nytt Vasalopp minskade för varje varv jag släpade mig runt uppe i Landvetter. Man inser långsamt men säkert att skidåkning kan vara ljuvligt men också en ren och skär pina. Och det värsta är att man själv inte alltid kan avgöra vilket som skall gälla. Skidåkningens njutning beror till alldeles för hög grad på yttre omständigheter som väder och vind. Bestämde mig helt enkelt att Vasaloppet kan jag leva utan även i år trots hyfsat bra träning. Jag är fortfarande sugen på att åka skidor och det suget tror jag att jag kan behålla längre under säsongen om jag slipper känna pressen av att samla mil inför Vasaloppet.

Sen igår, mindre än en vecka efter den hemska tävlingen på felvallade skidor var skidåkningen underbar igen. Jag gav mig ut på mina skejtskidor från Härlanda tjärn och inledde med en härlig repa på isen rakt emot den låga vintersolen. Sen tog jag mig upp på milspåret och fortsatte på detta ända ner till lilla Delsjön. Där gav jag mig vidare ut på sjön och bort till Bertilssons stuga, sedan vidare runt hela sjön. Sedan vidare in i Stora Delsjön. Vid Delsjöbadet fortsatte jag upp till fiket och beställde våffla med grädde och varm choklad. Innan jag började min hemfärd gled jag ner till Delsjöns golfbana och körde runt där en stund. Hemvägen tog jag sedan via Skatås och fick känna på både 5 km spåret och konstsnöbanan. På hela rundan tog jag bara av mig skidorna en enda gång och det var för att ta mig mellan lilla och stora Delsjön. Helt otroligt att man kan göra så i Göteborg. Det blev till slut en runda på 26,5 km enligt min nya leksak Runkeeper. Kolla in rundan på länken. Ytterligare en sjukt bra grej man kan göra med sin iphone.

RunKeeper Shared Fitness Cross-Country Skiing Activity

Nytt År!

Och vilket Gott Nytt År det varit hittills! Årtusendet bästa vinter alla kategorier. I över tre veckor har man kunnat kunna åka skidor nästan var som helst i Göteborg, det ständiga vinterregnets högborg. Det har till och med varit så kallt att den jädrans saltbilen inte kunnat vräka ut salt på den slingriga, backiga gatan hemma. Det är vykortsvacker vinter till och med på vägarna. Det har inte hänt i Göteborg sedan 17 november 1995. Hade jag haft mormors gamla spark så hade det gått undan på vägen ner till byn.

Det kalla och vita och alla lediga dagar har dessutom drivit mig till träningsmängder kroppen inte utsatts för vid den här tiden på året på över 2 decennier. Säsongens första skidträningspass genomfördes på julafton och sedan dess har jag fått ihop närmare 20 mil på mina snabba gamla Fischer från 1990-talet. Åkbart på västkusten i all ära. Den största kicken hittills på skidorna den här säsongen var ändå hemma hos mamma i Karlstad. Grava skidklubb satsar stort och erbjöd kring nyår fantastiska dubbelspår kors och tvärs genom hela I2-skogen. Ända från Bryngfjordens skidbacke och Tuggelite till Våxnäs och Henstad i andra ändan av den gamla regementsterrängen. Jag passerade träd som inte sett mig sedan jag gjorde lumpen 1985. Körde runt i skogen och på ängarna i flera dagar utan att slita på samma spår två gånger. Helt fantastiskt. Till och med mina söner tyckte det var trevligt med skidutflykt. Vem behöver resa till fjällen när snön ligger djup i Karlstad. Leve 10-talet! Det har varit en bra start på det nya decenniet.

Cykelhändelser vid vatten i Sverige 2010

Dags att stänga ute novembermörkret och tänka framåt. Försöka tänka sig ljuset som återkommer så småningom, om bara några futtiga månader. Nu min vän ska du få lite att inspireras av: Vad blir nästa års cykelhändelse i motionscykelSverige? Tveklöst blir sub-9 grupperna i Vätternrundan på lördagmorgon något alldeles särskilt. Ett alldeles nytt grepp som jag ser mycket fram emot. Hoppas på bra väder också för det vore ju underbart att få köra en hel runda utan långärmat, utan skoskydd och med glänsande nyvaxade ben.

Men nu kommer ytterligare ett tips på vad som har förutsättningar att bli något väldigt speciellt för alla cykeldårar nästa år. Jag har precis förnyat mitt guldmedlemsskap i cykelklubben.se och därmed givits möjligheten att anmäla mig till Cykelcity Gran Fondo Tour of Sweden för 99 spänn. Den här tävlingen kan ju bli hur kul som helst. Problemet blir förstås att avsätta 5-6 dagar i sträck för en cykeltävling. Kan ana att det finns några i ens omgivning som kommer att ha synpunkter. Och jag har ingen aning om det överhuvudtaget kommer att finnas möjlighet för mig att uppehålla mig i Dalarna den veckan mitt i augusti. Men det vore väldigt häftigt att vara där och prova på. Köra en eller två etapper framåt helgen skulle göra mig väldigt nöjd. Så nu är jag anmäld. Det vore kul om vi blev fler så anmäl dig du också. Kolla in inbjudan. http://www.cykelklubben.se/touren/Inbjudan_TheTourOfSweden_2009.pdf
Det är fel datum i inbjudan. Etapperna kommer att genomföras onsdag-söndag 11-15 augusti. Passa på att anmäla dig före 30 november till detta fantastiska pris. Vad har du att förlora?

Till sist vill jag tipsa om en sak till som kommer att inspirera ett cykelhjärta. Nästa vecka kommer ett nytt nummer av Kadens. Ett reportage om La Marmotte är utlovat!

Svanesunds 3 dagars

Genomförde i helgen karriärens första riktiga etapplopp på cykel. Svanesunds 3-dagars. Den tävling som mina klubb- och träningskompisar har pratat sig varma för ända sedan mina första träningspass i våras. Fyra etapper på tre dagar, i och omkring Svanesund på Orust.

Det hela startade upp på fredagkväll med en 1,1 km lång backtempoprolog. Från badstranden och upp genom villagatorna. Det var regnigt och kallt. Det tillsammans med sen ankomst på grund av fredagstrafiken ut ur Göteborg gjorde uppvärmningen innan start obefintlig. Det är svårt att föreställa sig i förväg vilken pina 1,1 km cykling kan vara. För mig blev pinan 2 minuter och 19 sekunder lång och resulterade i en 23 plats av 55 startande i seniorklassen. När värsta smärtan hade släppt så kände jag mig ändå ganska nöjd. Övre halvan av resultatlistan var ett framsteg i jämförelse med mina tidigare tempoförsök; Bergakungatempot i våras och Diserödstempot förra veckan. Efter lite kort eftersnack med mina lagkompisar och andra var det bara att packa ihop cykeln styra hemåt igen. En orutinerad parkering med bilen i gräset den regntunga kvällen krävde bogseringshjälp av några medtävlare från Motala. Tack för det! Totalt blev det 15 mils bilkörning under fredagkvällen för 2 minuters cykling. Väl hemma värmde bastun bra. Både mig och mina dyngsura cykelskor och kläder.

Tillbaka i Svanesund igen på lördag förmiddag och dags för den etapp som jag på förhand fruktade mest, GP-loppet. Trettio minuters galen rundkörning på en 1,1 km kort och bitvis mycket smal asfaltsslinga. Inte riktigt min grej att sitta och knuffas i en trång klunga i 50 km/h och parera attacker. Målsättningen blev att hålla mig kvar i klungan så länge som möjligt för att inte tappa för mycket tid i sammandraget. Efter sju minuters åkning var jag helt slut och tappade hjulet på min man framför, i motvinden vid utgången efter banans enda stigning. Jag släppte, försökte hitta min egen rytm och lyckades gå med i nästa grupp. Snart var vi ikapp klungan igen som nu tog en tillfällig andhämtning. Efter den första chocken hade benen och lungor härdats väl och jag lyckades hålla mig kvar i klungan hela vägen i mål. Totalt blev det 21 varv på den hemska banan och eftersom jag satt i klungan, samma tid som segraren. Det resulterade i en 18:e plats på etappen och ett avancemang till 15:e plats totalt i sammandraget.

Eftermiddagen bjöd på en fantastiskt trevlig tempobana om 20 km. Kuperad och kurvig så att man sällan såg mer än 50-100 meter av vägen framför sig. Min cykel hade inför etapp 3 försetts med tempobåge, sänkt styre och höjd sadel. Ingen vetenskaplig inmätning precis men med några mindre efterjusteringar så kändes den helt ok att trampa på. Lagom till starten kom dagens mest intensiva regnskur så banan kändes till en början såphal. Jag vågade knappt gå ner i tempoposition på den kurviga inledningen av sträckan. Med min ovana vid tempoåkning var det svårt att hitta en bra nivå att cykla på. Svårt att komma upp i puls och våga trycka på ordentligt. Tack vare min ganska goda position i sammandraget hade jag bara snabba cyklister på fina tempohojar startande efter mig och jag hann på de trettio minuter jag låg ute på den här etappen bli omkörd av totalt fem cyklister som startade efter mig. Själv såg jag inte skymten av någon av cyklisterna som hade startat före mig. Det blev plats 36 på etappen och tidsmässigt ett helt godkänt lopp tyckte jag. Andreas hade redan innan loppet förklarat att med riktigt material på tempot i form av tempocykel och täckt hjul gör det omkring 1 minuts skillnad på 10 km. Så i det perspektivet var min insats helt ok. Resultatet gjorde dock att min fina 15:e plats i sammandraget förbyttes till en 27:e plats efter tre etapper.

Söndag och dags för sista etappen; ett linjelopp på 108 km. Kände mig trött och sliten och inte så sugen att köra runt och slita i sex varv på en 18 kilometers rundbana. Steve var som väntat bäste Mastercyklist och låg inför sista etappen på en fin femte plats. Endast 1:22 efter ledande Glenn Dahl. Det var alltså Steve som vi övriga i CK Master skulle köra för. En liten grupp med några av de främsta i sammandraget attackerade tidigt och fick ett försprång till klungan. Vi lyckades inte organisera något ordnat teamarbete för Steve utan några av oss var uppe och körde några korta stunder men utan att kunna hjälpa Steve tidsmässigt i sammandraget. Mina egna små försök längst fram fick mig att inse att utan samarbete med övriga i mitt lag skulle ett hårt dragjobb snabbt resultera i att jag skulle bli avhängd i banans långa stigning eller i den svåra kantvinden ute på slätten. Istället cyklade Steve urstarkt ifrån klungan och fick en lucka som höll ända in i mål. Själv fick jag efter Steves attack en ganska behaglig resa i främre delen av klungan och kunde till slut följa med i mål och knipa en 14:e plats på etappen. Bara 1:20 efter den kvartett som varit loss under större delen av loppet. I sammandraget kom jag på 17:e plats och kände mig efter en motig inledning på dagen väldigt nöjd med helgens prestationer. Jag är helt enkelt en nybörjare som använt helgen till att lära mig massor om tävlingscykling. Nu blir det svårt att stå emot mitt eget tjat på mig själv om att jag behöver en riktig tempocykel. Men det får bli något annat år. Känner mig ganska mätt på cykling för ett tag. Åtminstone till nästa tisdagsträning.