Vinter 2010 punkt slut!

Sådärja, nu blir det inget mer. Idag körde jag mitt sista träningspass på snö för den här historiska vintern. Traditionell skidavslutning i Norrströms genommysiga stuga i Trysil var målet för den här helgen. Och det var nära att det inte blev någon skidavslutning alls för min del. Hade planerat in så bra att resa från mitt tjänsteärende i Stockholm direkt till Oslo i torsdags eftermiddag och bli upplockad av mina kompisar på Gardemoen. Hade sett fram emot en lugn eftermiddag och kväll med gott om tid att avsluta veckans arbetsuppgifter på Gardemoen i väntan på vännerna från Göteborg. Men torsdagens förmiddag ägnades uteslutande åt telefonsamtal och surfande för att få klara besked om mitt plan till Oslo skulle gå överhuvudtaget. Gardemoen var en av de första stora flygplatserna som stängde sin verksamhet i torsdags som följd av askmolnen från Island. Snabbt fick jag tänka ut en ny strategi att ta mig till Trysil. Tåg till Karlstad eller tidigare flyg tillbaka till Göteborg. Fick i sista sekund en plats på det senare alternativet. Väl ute på Bromma fick jag beskedet att det plan jag hoppade på var det sista till Göteborg. Klockan 14 skulle även Landvetter stänga. Så jag var ganska nöjd när jag landade i god tid innan avresan till Trysil.

Nåväl, grabbhelgen i Trysil blev som vanligt några trevliga otvungna dagar tillsammans med goda vänner. Utförsåkning i fortfarande härlig snö och en hel del skejtskidåkning på fjället. Värmande sol i fredags, lite varierat väder lördag och söndag. Totalt blev det 79 km längdskidor på tre dagar. Känner mig härligt sliten nu när det är söndagkväll trots att jag inte kört en meter cykel på hela veckan. Veckan som kommer ska det bli ändring på det. Längtar till CK Masters tisdagsträning. I morgon kommer H&M och då ska vi skruva ihop Hannes nya fina Canyoncykel. Det ska bli kul att se hur han kör på den. Och så ska vi skruva på Hannes gamla cykel så att den blir en kanoncykel för Måns att träna på.

Vår...

Det är svårt att känna det på riktigt om man sticker ut näsan. Visst börjar det ljusna men snön ligger där fortfarande och mer ska komma framåt helgen har jag hört. Men ett säkert vårtecken är ändå att cyklingen har startat i Europa. Sedan i söndags cyklas det från Paris till solen i Nice och idag startade Tirreno-Adriatico och båda loppen bevakas av Vacchi och Adamsson på Eurosport. Härligt! Idag har jag införskaffat Eurosport player för att inte missa något cykelgodis under våren...

Nytt namn på bloggen

Som den uppmärksamme kanske har märkt så har jag bytt namn på bloggen. För att styra in inriktningen på min blogg lite tydligare. Det är ju i täten av klungan jag tänker försöka befinna mig när det drar ihop sig till att praktisera det intresse som jag försöker odla på den här sidan. Lite anspråksfullt kanske men det gäller ju att sticka ut om man ska synas.

Nu har jag gjort mina 10...

Med mina 46 fridfulla träningsmil på renaste natursnö kunde jag till slut inte hålla mig ifrån Dalarna den här första söndagen i mars. Fast jag på ett tidigt stadium bestämde mig för att det inte skulle bli något Vasalopp trots goda träningsförutsättningar så slutade det ändå med att jag jagade en startplats när helgen började närma sig. Prognosen var fantastisk. Sol, ingen nysnö och några minusgrader och till och med en västlig vind. Så med en gratis hyrbil ordnad, bekvämt boende i Sälen och en hemfärd till GBG i liggvagnskupé blev det hela alltför lockande. Till slut stod jag där igen i Berga by och bara väntade på att få staka iväg. Ganska snart skulle jag dock inse att förhållandena inte var helt perfekta. Den fina snön var alltför torr och sträv och det krävdes mer kraft än jag förväntat att få skidorna att glida framåt. Loppet blev till slut den mentala kamp det alltid blir när man ska klara av en sträcka som är alltför lång och slitsam för att det ska kännas nyttigt och skönt. Rätt så tidigt bestämde jag mig att detta tionde Vasalopp ska bli mitt sista. Trots att det hela förlöpte utan större dramatik och smärta. Det är helt enkelt inte kul att slita sig igenom en så lång sträcka på skidor och försöka göra slut på det så snart som möjligt. Träning på skidor är ofta en njutning men nu har jag slutgiltigt konstaterat att Vasaloppet kan man bara njuta av före och efter, aldrig under. Mitt sug efter skidåkning är större än nånsin. När telefonerna slutat ringa hos Pölder i Nässjö för denna säsong ska jag slå honom en signal och låta honom välja ut minst ett par och kanske två par nya skidor. Men jag ska inte sikta på Vasaloppet i fortsättningen utan enbart njuta för stunden av att träna på snö under vackra och härliga vinterförhållanden. En skejttur på skaren på Delsjön på lördag skulle inte sitta fel...

Världens snabbaste sadel

Ian Curtis RIP

Spenderade kvällen med svt och Jon Savages film om Joy Division. Historien om ikonbandet som satte Manchester på musikkartan berättad med medlemmarnas egna ord. Stilbildare och min egen största inspirationskälla under första halvan av 1980-talet. Gripande och minnesvärt att höra alla låtarna och förstå lite av djupet och meningen med de dystra och mörka texterna och följa sångaren Ian Curtis väg till slutet vid 22 års ålder. Den 18 maj i år är det 30 år sedan han dog och Joy Division blev New Order. Den här musiken är odödlig. På torsdag visar svt dramadokumentären "Control". Den ska jag inte missa.

Köra ovallat i klassisk stil

Med allt snöande den senaste veckan så är det snudd på att man skulle kunna dra sig till att säga att nu räcker det. Men för en skidälskande friluftsnörd så är det att svära i kyrkan. Lite besvärligt har det dock blivit med skidåkningen av veckans påspädning av snö då jag ägnat mig åt härlig, fri och enkel skejtåkning de senaste gångerna jag varit ute. I Göteborg är skidkulturen bland allmänheten fortfarande på neanderthalsnivå. Så snart någon engagerad serviceman från kommunen varit ute och lagt ett nytt maskinspår så ska det trampas ner av promenerande göteborgare. Allt trampande har dock tillsammans med den rika snön gjort motionsspåren till suveräna skejtinggator. Ända till veckans dos av snö. Den verkar ha fått även de allra mest inbitna spårtramparna att hålla sig inomhus. Det bar sig inte bättre än att det var två perfekta dubbelspår på femman i Skatås igår när jag skulle ge mig ut på mina skejtskidor. Med söndagens Marcialonga på TVn i färskt minne och en tråd på nätet om att köra ovallat i det platta Billingens långlopp på söndag så drog jag iväg ut i spåret stakandes på mina skejtskidor. Det gled bra i den sträva nysnön och första motlutet tog jag utan större ansträngning. Men redan i den långa klättringen efter en kilometer var armarna slut och jag fick nästan stanna och hämta andan. Efter ytterligare några kilometer hade jag fått in tekniken. Jobba med magen och staka med ordentligt krökta armar. Men fy så tråkigt det blev i längden. Och benen var så orörliga och oanvända att jag till slut fick krampkänning. Nej, det blir ingen tävling i klassisk stil på ovallade skidor för min del framöver. Möjligen några ytterligare träningspass för att nån gång i sitt liv få fram lite tvättbrädemage. Men efter gårdagens 12,5 km på ovallade skidor blir jag väldigt imponerad av Oskar Svärd och han kompisar som inte stannar och vallar om de sista tre kilometrarna i Italien innan de stakar uppför de sista 200 höjdmetrarna upp till målet i Cavalese. Kolla in klippet. Det är från fjolårets lopp men det var garanterat lika brant uppför i år.
http://www.youtube.com/watch?v=aaxTDE2GFtQ