Vägen upp till Passo di Gavia dagen före Gran Fondo Marco Pantani
...var det första som malde fram i mitt huvud när jag lättad rullade över mållinjen i Aprica denna söndagseftermiddag. Denna parafras på dansken Jörgen Leths legendariska dokumentär om Paris-Roubaix 1976 var ganska naturlig att ta till efter mina upplevelser under några timmar i söndags. Med kort varsel bestämde jag mig för att utnyttja min sedan länge inbokade flygbiljett till Milano för att där sätta mig i bil och med min cykel i bagaget bege mig till klassisk Giro d'Italiamark. Nu var det äntligen dags att få pricka av de två passen högst upp på min lista över pass i Italien som jag måste uppleva innan jag dör. Passo Gavia och Passo di Mortirolo. Någon lurig italienare har hittat på att göra ett äkta Gran Fondo som täcker in två av de mest brutala och mest använda stigningarna i Giro d'Italia. Dessutom med start och mål i Aprica. En liten skidort som ofta står värd för etappmål i den italienska Grand Tour tävlingen. Extra kul var det att både Mortirolo och Gavia och Aprica utgjorde avgörande moment i årets Giro d'Italia. För girots cyklister uppdelat på de två kunga etapperna de sista dagarna. För oss som körde Gran Fondo Internazionale Marco Pantani skulle båda passen avverkas på samma dag.
Med min sena anmälan och frånvaro av tidigare meriter i denna tävling blev jag hänvisad till sista startled. Så klockan 7 på morgonen rullade jag på trottoaren förbi hela startfältet på 2900 cyklister som stod uppställda på bygatan och körde lydigt och ställde mig längst bak i kön. En underbar morgon med lagom temperatur och en uppåtstigande sol i ansiktet. Vi rullade långsamt ut ur Aprica på 1176 möh och fortsatte lätt utför de första två milen ner till Edolo (700 möh). Var ganska nöjd med att starta i kön på den gigantiska klungan. Vet sedan tidigare hur det är att stå längst fram i ett italienskt Gran Fondo lopp när starten går. Och med en utförskörning de första 2 milen så kan man jag föreställa mig att det var ganska hysteriskt framme i täten. Väl nere i Edolo började sedan den första klättringen. Fyra mil lång. Först ganska lugn och behaglig upp till Ponte di Legno. Här tog jag hjul på en kille med för mig lagom tempo i stigningen. Nu blev det tydligt att jag var placerad i de bakre leden av denna 2900-mannaklunga. I vänsterspåret passerade vi cyklist efter cyklist utan större ansträngning. Efter Ponte di Legno började den riktiga stigningen upp till Gavia. Snart var vägbanan endast 2.5 meter bred och jag hade oroat mig för möjligheten att köra i sitt eget tempo så långt bak i klungan på så smala vägar men det var inget problem alls. Fortsatte att ta in på mina medtävlare men i en långsammare takt. Höll hela tiden koll på pulsen och lovade mig själv att aldrig på denna första stigning gå över tröskelpuls. Klarade detta väldigt bra och klättringen upp till Gaviapasset blev en behaglig och fin resa i morgonsolen. Uppe vid passet var det depå. Jag klev av cykeln och moffade i mig några torra skinksnittar som fastnade i gommen. Drack ordentligt och var snart iväg utför ner mot Bormio. I utförskörningen tog jag mitt ansvar som tvåbarnspappa och blev frånkörd av nästan lika många som jag passerat på vägen upp. Inledningen på nedfarten var dramatisk. Tjälskador på vägen, stora som kratrar krävde total uppmärksamhet. Men längre ner i skogen blev körningen en njutning. Väl nere i Bormio svängde vi söderut. Fortsatt svag utförskörning men nu med en ganska kraftig sydlig motvind. Frånkörd som jag blev under den branta nedresan var det nu glest med andra cyklister att bilda klunga med. Och klungkörning är inte italienarnas starka sida. Gjorde försök att skapa en ordnad körning i motvinden så snart jag var i närheten av andra cyklister men det var svårt att få någon att haka på. Fick jaga ganska mycket själv i motvinden och konstaterade att jag förbrukade mer krafter nu på slätan än jag gjort i stigningen upp till Gavia. Här nere i dalen blev värmen också ganska påträngande. Till slut formerade jag en liten grupp tillsammans med tre andra. Vi körde kanska hårt och undrade alla när vi skulle börja svänga upp mot Mortirolo. Och plötsligt i en 90-graders kurva inne i en liten by med kullerstensgator förstod vi att vi var framme. Vi såg depån framför oss och väggen till väg som vi skulle börja bestiga. Nu var temperaturen en bit över 30 grader och jag tog en omsorgsfull depåpaus med coca cola och bananer och fyllde mina flaskor.
Växlade sedan ner och började trampa på den smala stigen som sträckte sig rakt upp i skogssluttningen. Äntligen hade jag kommit fram till Mortirolo. Stigningen inleddes med chipmattor och jag blev påmind om att det togs officiell tid på själva stigningen upp till Passo di Mortirolo. Här skulle jag alltså göra en snygg körning och visa att min plats långt bak i tävlingen inte var representativ för min förmåga att klättra i berg. Men efter fyra och en halvtimmes körning och den tuffa plattkörningen på egen hand kände jag direkt att min kropp inte var helt opåverkad längre. Bestämde mig för att liksom i Gaviastigningen lova mig själv att under första halvan av stigningen inte gå över tröskelpuls. Det löftet fick jag bryta redan under första kilometern. Det här var ingen normal stigning. Skyltar uppsatta för oss tävlande talade kilometer för kilometer om vilken medellutning vägen framför oss hade. Försökte desperat hålla nere pulsen under 165 eftersom jag insåg att det inte skulle hålla långt att ligga på en nivå över denna. Lättaste växeln och med en fart som var bara obetydligt över 7 km/h försökte jag hålla kontroll på pulsen men den steg ändå långsamt men säkert mot 170. De brantaste partierna skyltades med 18% lutning och en titt på pulsmätaren blev en skräckupplevelse. Jag var nu uppe i det jag beräknat vara min maxpuls, 177 slag i minuten. Det läskiga var att min andhämtning var konstant. Mycket märklig upplevelse. Jag borde ha hyperventilerat på den här nivån. Fick nästan panik och tvingade mig själv ner i ett ännu lägre tempo. Såg cyklister omkring mig med bra mycket högre kadens än jag och insåg att det hade varit en dröm att ha en ännu lägre utväxling än min extrema bergsutväxling 34/27. Trots mitt kritiska läge kunde jag observera omgivningen omkring mig och konstatera att Mortirolo var vackrare och lummigare än vad man ser på TV. Vägen går genom ett jordbrukslandskap med vackra ängar och lummiga skogsdungar. Det är först den sista fjärdedelen av stigningen som går i den karga, mörka tallskogen som jag förknippar med Mortirolo. Och det jag ska komma ihåg är också att när tallskogen tar vid så är den brantaste delen avklarad. För så småningom fick jag ändå ner pulsen på 165 igen. Men där låg den kvar och när jag på toppen försökte kliva av cykeln vid depån så kunde jag konstatera att jag legat långt över tröskelpuls konstant under 1 1/2 timme. Borde vara omöjligt. Upp på cykeln igen hade jag krampkänning i båda benen. Till skillnad från Giro d'Italia fortsatte vi inte direkt utför utan istället längs med berget så den fortsatta vägen innehöll en del korta motlut och den minsta pulshöjning kändes som en käftsmäll i hela kroppen. Trampandet kändes som en evighet innan vi rullade utför mot Aprica.
Nere i Aprica var det målgång för de som valde att köra Medio Fondo. För oss andra var det att trampa på och få en underbar utförskörning på nyasfalterad serpentinväg ner till Bivio di Sankta Cristina. En utförskörning som upplevdes som en evighet. Mentalt pressande eftersom jag visste att alla de metrarna som kördes utför skulle klättras uppför igen innan slutmålet i Aprica. Så det var nästan med lättnad som vi blev invinkade in i skogen för att påbörja klättringen hem till Aprica igen. Den sista klättringen innebar "bara" 650 höjdmeter och den långa utförskörningen hade återgivit en hel del krafter till kroppen så att börja klättra igen kändes helt ok. Men snart började den totala mattheten komma krypande igen och de sista tre kilometrarna uppför Sankta Cristina stigningen blev de mest plågsamma under hela loppet. Med konstant stigning utan serpentiner att vila i kändes toppen nästa omöjlig att nå. Med mina absolut sista krafter bet jag ihop. På toppen kände jag en oerhörd lättnad och resten av vägen var en härlig transport tillbaka till målet i Aprica. Jag hade varit i helvetet denna söndag och jag var väldigt nöjd med att ha lyckats ta mig därifrån. En fantastiskt häftig upplevelse. Ska aldrig göra om det.
Statistik Gran Fondo Internazionale Marco Pantani:
Placering totalt: 401
Placering H40: 58
Tid: 8:03:32
Medelhastighet: 21,33 km/h
Tid Mortirolostigningen: 1:29:11
